Allmänlydnad & hunduppfostran

Allmänlydnad kontra lydnad

Vad är det då för skillnad på allmänlydnad och lydnad? När jag använder de två begreppen är det underförstått att lydnad betyder rena "lydnadsmoment", alltså när du ber hunden utföra ett inlärt moment. Allmänlydnad handlar mer om hur du har uppfostrat din hund att åtlyda vardagskommandon. Ett exempel på lydnad; jag gör en arrangerad inkallning med min hund på appellplanen, dvs jag tar med mig hunden en bit bort och ber honom sätta sig och sitta kvar när jag lämnar honom, sen ställer jag mig 50 meter längre bort och kallar in. Hunden kommer som ett skott och in vid min sida. Det här är inte så svårt, det brukar de flesta unghundar t o m klara av. Nu tar vi ett exempel på det jag kallar för allmänlydnad; jag och min hund är ute och går i skogen när han plötsligt sticker efter en hare. Nu gäller det att din allmänlydnad räcker till för att du ska få en lika snabb inkallning som på appellplanen. Det är inte många som lyckas med detta utanför planen och vid oplanerade tillfällen.

Förstår du vad jag menar med allmänlydnad och lydnad nu? Det är väldigt lätt att "glömma av" att träna allmänlydnad på t ex en valpkurs där instruktören definitivt borde hjälpa hundägaren att lägga grunden för hundens uppfostran. Istället tränar alla deltagare på "sitt" och "ligg" och så går man igenom sådant som, enligt min mening, hundägaren själv kan läsa i boken hemma. Det är bra mycket svårare att själv fostra sin hund efter valpkursen om ingen har talat om för dig hur du bär dig åt. Däremot kan du plocka fram "Din Hund"-boken och bläddra fram avsnittet om "hur du klipper klorna" på hunden. Jag tycker att det märks på några av de hundägare som kommer till våra allmänlydnadskurser eller sk "unghundskurser" (efter att ha gått valp-/fortsättningskurs på en klubb där det går till enligt ovan) att ingen har talat om för dom hur de bär sig åt för att "fostra" sin hund. En del får svaret från sin instruktör att "problemet växer bort" eller att "man ska aldrig säga till en valp".

Tror dessa instruktörer att det blir lättare för ägaren till en rottweiler, att uppfostra denna när den väger 60 kilo och är könsmogen? Det är i DEN åldern hundägaren redan ska ha lagt grunden till en bra allmänlydnad, inte BÖRJA med sin hunduppfostran. Det är också i den åldern (könsmognaden) som hundägarna anmäler sig till allmänlydnadskursen för att dom har stora problem med sina hundar, det beror nästan uteslutande på brister i (eller avsaknad av?!) hunduppfostran. Ofta (inte alltid) är det stora hundar som har "gått" ägaren ur hand. Tyvärr så är den bistra sanningen den att det i många fall krävs mer än dubbelt så mycket arbete att utsläcka ett beteende än om det hade förhindrats från början. Och det tål väl att påpekas att om många småhundar hade vägt lika mycket som en rottweiler eller schäfer så hade dessa vållat sina ägare stora problem. I många fall så är det de små hundarna som har de största problemen men det märks inte lika tydligt just på grund av att de är små.

(Upp)

Korrigering av din hund

Det är under kursens gång som du ska få råd om hur just DIN hund bör korrigeras, då har du instruktören nära till hands och som ofta kan avgöra vad som är "lagom" för din hund. I slutänden är det fortfarande du själv som ska avgöra vad och hur du vill fostra din hund och om du anser att instruktören har tvivelaktiga metoder så ska du inte gå med på att utföra dessa på din hund. Tycker du inte att din instruktör kan ge dig en tillfredställande förklaring på varför du bör göra på ett visst sätt och du känner dig osäker så be om en annan lösning på problemet.

Låt mig ge ett exempel igen; din hund nafsar dig i armen och det har verkligen blivit ett problem för dig, hunden är 16 veckor gammal. Du ber instruktören om råd och hon säger åt dig att nästa gång hunden gör detta så är du förberedd med en ihoprullad tidning för att "smälla" till hunden på nosen med den. Eftersom hunden fortfarande är valp tycker du att det låter som ett grymt sätt att korrigera den och ber om ett annat råd. Du får förslaget att "avleda" valpen istället så nästa gång har du en leksak i beredskap för att erbjuda hunden när den biter dig i ärmen. Det fungerar jättebra och du slipper att göra något mot din valp som du själv inte tycker känns bra.

Hur utförs en korrigering?

Hur man korrigerar sin hund beror helt och hållet på vilken individ det är vi har att göra med (både hund och hundägare), vissa hundar kan du t ex inte "ta tag i" för att korrigera utan att dessa går upp i kamp/stress. Det är inte alla hundar som låter sig "avledas" med något heller och att "nonchalera" en bitande hund är inte alltid bästa sättet. Med att "ta tag i" menar jag att fysisk ta i sin hund, det behöver inte vara bryskt eller hårt, det kan räcka med att du tar tag i halsbandet för att fösa bort den. Det är just det här jag tycker att instruktörerna skulle tala mer om och våga provocera fram det beteende som hundägaren anser sig ha problem med för att kunna visa hur det ska lösas under kontrollerade former.

Det går inte att svara på vad som är hårt eller bryskt eller lagom förrän du har sett den hund som problemet gäller samt hur den är tillsammans med sin hundägare. Bland de vanligaste frågorna som ställs på allmänlydnad- /valpkurser är just den om HUR man ska tillrättavisa sin hund och VAD som är ok? Den sista frågan är nästan omöjlig att svara på då vi alla har olika uppfattningar om vad som är tillåtet eller inte. Jag tycker att man ska ställa allt i relation till problemet som uppstått och vad det är för typ av hund/hundägare det gäller.

När man har en kurs på 8-10 gånger så är det många gånger inte tillräckligt för att kunna lösa vissa problem som hundägarna kommer med. Som instruktör kan du ge riktlinjer, demonstrera och tala om hur ägaren ska göra för att lösa problemet men när kursen är slut så har du ingen kontroll över vad som händer utanför "kursgården". Ofta känner man att problemet egentligen hade kunnat lösas men att hundägaren inte har det tålamod, den kunskapen eller den tid som krävs för detta. Då kan jag tycka att det är bättre att ägaren får lära sig en genväg istället för att komma runt problemet som troligtvis aldrig blivit löst annars.

Genväg eller senväg? (en liten historia)

Under några av mina första kurser hade jag en pensionär som fått en valp av sina bekanta för att han skulle sluta röka och motionera mera. Hade mannen själv fått välja så hade han nog inte skaffat någon hund överhuvudtaget. Till råga på allt så var hunden en blandning av isländsk fårhund, border collie och något annat jag inte minns. Om den som köpte hunden vetat litegrann om de raser som var inblandade i denna söta valp så hade dom förhoppningsvis inte valt den till en pensionär som hade svårt att röra sig. Mannen gick en valpkurs för mig och en kollega då hunden var ca 6 månader och redan uppvisade en repertoar av icke önskvärda beteenden; bitande i kopplet och husses händer (så han hade sår överallt), ständigt skällande på allt och alla, dominant mot andra hundar utan någon förmåga att kunna läsa andra hundar vilket resulterade i att han hela tiden åkte på stryk och blev än mer misstänksam mot andra hundar.

Husse hade aldrig släppt honom lös då han var rädd för att hunden skulle försvinna. Han kunde inga kommandon (utom i mannens lägenhet där han kunde få honom att ligga). Alla problem hade uppkommit på grund av mannens bristande hundkunskap (hunduppfostran) samt hundens frustration över att aldrig få anstränga sig fysiskt och mentalt. Under hundens uppväxt hade den träffat/umgåtts med, EN annan hund, en gammal schäfer med tolerans som hade räckt för 10 valpar.

Att komma underfund med hunden

Min ambition för den "stackars" hunden och den förtvivlade gamle mannen nådde inga gränser. Eftersom problemen var så många och "stora" redan kom vi överens om att jag skulle ta med hunden hem och ha honom i någon vecka för att komma underfund med hur han fungerade i vissa situationer. Ibland reagerade hunden med rädsla och stundtals hade han världen största självförtroende. Han gav sig på min kompis stora schäferhane trots att denne visade "hela garnityren" och när han fick stryk så fick han någon slags blockering som gjorde att han kämpade för sitt liv, han kunde aldrig visa underkastelse trots att han egentligen var "rädd".

Det gick väldigt bra att ha honom hemma eftersom han fick både fysisk och mental motion och han var mycket lättlärd och tillgiven. Det var heller inga problem att ha honom lös då han hade starka flocklika instinkter och inte ens stack med min hund på hans utflykter. Det största problemet var egentligen att han skällde när vi åkte bil och försökte sticka när man skulle koppla honom och bet i händerna när man fått tag i halsbandet. De senare gick att få bort relativt snabbt. Skällandet i bilen var svårare och jag tyckte inte att jag hade tid att lägga ner själv på att försöka lösa detta.

Bortkastade instruktioner

Efter lite drygt en vecka var det dags för en "utvärdering" till husse och jag hade skrivit 2 A4 papper med instruktioner och framtida råd i punktform med olika förslag på lösningar på problemen. När hunden kom tillbaka till husse var han "lugn" i ca en vecka och sedan började allt om från början igen. Mina instruktioner var väl till stort bortkastade då de inte följdes och jag tyckte ändå att jag hade skrivit dom ovanligt tydliga och att de var pedagogiskt utformade. Men vad hjälper det om den som läser instruktionerna inte har något intresse i att följa dom? Det var tungt och oerhört tråkigt att se att all den tid jag hade lagt ned på detta "ekipage" var, i mina ögon, helt bortkastat.

När jag träffade mannen med hunden efter några månader var han på bra humör och hunden hade blivit fet. Med andra ord så hade han inte varit ute och gått med hunden som han skulle, men mannen förklarade att han var väldigt nöjd med sin hund för den hade slutat att skälla i bilen. - "Ok", tyckte jag, "hur har du burit dig åt då"? - "Jag satte på vindrutetorkarna där bak en gång när det regnade och då lade han sig ner i bagageutrymmet och blev tyst. Så nu när han skäller så sätter jag bara på dom en stund och sen är han tyst". - "Herregud vad bra", tyckte jag och tänkte på alla de andra problemen som han hade haft men inte löst. Men det visade sig att mannen såg skällandet i bilen som det största och jobbigaste problemet som han faktiskt hade löst alldeles av sig själv, så han var jättenöjd.

Vad är problemet?

Kontentan av hela historien är väl att om jag hade fått samma man på kurs idag så hade jag valt att visa honom en genväg till problemen istället för att skriva analyser och förslag på åtgärder på A4 papper. Men det är väl det som kallas för att lära sig av sina misstag, och nu är jag förhoppningsvis bättre på att läsa även hundägaren och inte bara fokusera på hunden. Och inte att förglömma, det som jag ser som det största problemet kanske inte hundägaren ser som ett problem överhuvudtaget.

Det kan vara väldigt svårt som instruktör att välja ut något problem att fokusera på då det är mycket som hänger ihop när det gäller allmänlydnad och hunduppfostran. Ibland kan det vara bättre att be hundägaren att börja med 1-5 stycken grundläggande åtgärder/regler i hemmet som man är till 100 % konsekvent med för att överhuvudtaget kunna komma åt de andra problemen som uppstått och som grundas i bristande uppfostran. Sen kan du visa hundägaren några "genvägar" för att dämpa problemen så länge, men som ni vet så är det ofta "genvägen som är senvägen". Räkna inte med att lösa problemen med några genvägar men de kan hjälpa till att mildra symptomen.