Måsarps Spike Ones Gun - border collie

Veckans intervju får börja med min egen hund som heter Spike och är köpt från Måsarps kennel i Valinge, strax innan Varberg. Spike är en trefärgad Border collie född 2002 efter en engelsk importerad tik Fan, som är en duktig fårvallare. Spike är en underbar hund, han har i stort sett allt man kan önska av en hund. Planen var att vi skulle tävla bruks spår, jag och Spike, men han är väldigt ljudkänslig och rädd för skott så den karriären slutade med uppflyttningen till lägre. Dom första 3 åren tränade vi väldigt mycket spår eftersom han både är duktig i att spåra och för att det är oerhört roligt med spårträning. När jag sedan fick min dotter Alice 2005 i maj, slutade vi i princip med all träning då tiden helt plötsligt inte räckte till. Under 2003 gjorde vi 4 uppflyttningar, från lydnadsklass I till Elit och från appell spår till lägre.

Spike är en glad och mycket trevlig hund som skulle kunna tänka sig att träna flera timmar om dagen. Han är fantastisk mot andra djur och väldigt tydlig i sitt kroppsspråk mot andra hundar. Det gör att han fungerar med nästan alla andra hundar, visserligen har han sina favoriter och några mindre omtyckta klubbkompisar, men på det stora hela så accepterar han dom flesta. Han är med på alla kurser jag har på klubben vilket har inneburit att han fått träffa väldigt många hundar med lite olika problem, det brukar vara bra att låta osäkra hundar få umgås med Spike. Han är också oerhört tolerant mot dom flesta, lite väl snäll kan jag tycka ibland. Valpar får göra i princip vad dom vill med honom och det är väl både bra och dåligt då han gott och väl hade kunnat ge dom en näsbränna lite då och då.

Värsta tävlingen någonsin

Första debuten i elitklass lydnad gjorde vi en stormig april-söndag 2005, en månad innan Alice kom. Tävlingen var i Uddevalla och dagarna innan hade det ösregnat och planen bestod, kvällen innan, av lervälling. På kvällen kom det snö, litegrann som i princip försvann direkt det hamnade på vägen. På morgonen var det inte särskilt mycket snö på marken men enligt nyheterna var det snöstorm på väg. Självklart tvekade jag en aning eftersom jag var höggravid, men jag var alldeles för dum för att stanna hemma. De första 7 milen till Göteborg gick väldigt bra men sen började helvetet. På vägen från Göteborg mot Uddevalla blev det sämre och sämre väder och mycket mer snö! Blåste gjorde det också så snön yrde och sikten var dålig. Jag var skiträdd! Sista milen krypkörde jag efter att ha fått sladd några gånger. När jag äntligen kom fram och såg den sk planen, önskade jag att förnuftet hade segrat och att jag hade legat kvar i sängen hemma istället. Eftersom planen hade varit lervälling kvällen innan så var det knölig is som första lager och därpå ungefär 20 cm nysnö. Naturligtvis fick jag startnummer ett. I vanliga fall kan jag tycka att det är en fördel att starta först, men med en orörd plan fylld med snö, nja ... lyckan lyste inte mot mig.

Jag hade en känsla av att snön faktiskt inte kom uppifrån den gången utan på nåt konstigt sätt, från sidan. Jag hade svårt att höra tävlingsledarens kommenderingar under fria följet så jag bara chansade och gick åt det håll jag trodde var rätt. Med min stora otympliga mage och snön och det hala underlaget, så hade jag inte världens bästa förutsättningar att få bra betyg, men till min stora förvåning så gick Spike oerhört bra! Underlaget och min konstiga "gång" gjorde att han blev osäker och tryckte sig mot mina ben för att ha en chans att hänga med, den dagen hade vi inte kunnat få ett bra betyg om han inte hade trängt. Vi fick 9 i betyg! Resten av momenten gick väl sådär, men med apporter som försvinner i snön och markeringar som måste sprejas(luktar väldigt starkt) precis innan nästa moment och koner till rutan som inte syntes, så kan jag inte vara annat än ruskigt nöjd över vår insats. Det var en dag jag sent kommer att glömma.

Näst värsta tävlingen någonsin

Efter Elitklass-debuten i Uddevalla har vi tyvärr inte gjort särskilt mycket mer. I Sjuhärad har vi en lagtävling varje år som vi kallar för 7-härads mästerskapen. 2007 fick jag ställa upp i elitklass för Elfsborgs BHK i laget. Tävlingen var på lördagen och det var på hemmaplan, Elfsborgs BHK skulle samma kväll fira 10-års jubileum med fest och grillmiddag. På fredag eftermiddag dagen innan, fick jag kräk-sjukan. Kunde det gå bättre? Jag fick skicka in min sambo till apoteket när det öppnade kl 10 på lördagmorgonen för att köpa nåt som kunde hindra mig från att skita ner mig på planen när jag gick. Det fungerade "skit-bra" faktiskt och förutom att jag var yr, illamående och hade ont i magen så klarade jag mig från att gå på toaletten i 3 timmar! Spike var förvirrad över sin mattes slarviga beteende och tog det som en rolig träning, d v s tog alla chanser att ha kul och inte ta matte på allvar. Betygen blev inte dom bästa nu heller.

< Backa