Hundcenter - för dig som gillar hundar
» Startsida

» Vem är Jag?

» Adoptera hund

» Hundkurser

» Hundraser

» Hundtävling

» Hundträning

» Hunduppfostran

» Hundens hälsa

» Roliga filmklipp

» Gästbok

» Länkar

Skicka ett mail!







A - C D - F G - I J - L M - O P - R S - U V - Y Z - Ö

Gullric´s Kajsa, kennel Gullric
©Kennel Gullric


SCHÄFER (German Shepherd)


Historia om rasen

Att rasen Schäfer härstammar ur liknande hundar som fanns redan under bronsåldern, råder ingen tvekan. De kranier som återfunnits från ca 2 000 år f Kr påminner mycket om den typ av schäfer vi har idag. Man tror att schäfer-typen från början var mer av en vakthund än vallhund, troligtvis för att vakta bostäder men även boskap. Sedan några århundraden tillbaka var den mer känd för att valla får, den blev en herdehund, därav namnet (german) Shepherd på engelska (tysk herdehund) och Schäfer (herde) på tyska eller Schäferhund (herdehund).

De som kom att spela stor roll för den typ av schäfer vi har idag heter Max von Stephanitz och Artur Meyer. Det var dessa två män som bildade den tyska Schäferhundklubben år 1899 och skrev samma år den första exteriöra och mentala rasstandarden (där mkt gäller än idag). Många av oss känner till schäfern genom dess arbete inom polis och militär, Schäfer hade i början av 1900-talet en viktig roll inom tysk polis och gjorde även insatser under första världskriget som t ex budbärare (därav nutida grenen "rapport").

Temperament

Rasen schäfer är en bland världens mest populära hundraser, mycket tack vare dess mångsidighet. Schäfern används kanske inte som vallhund idag men tack vare att den en gång i tiden faktiskt hade sitt arbetsområde i fårflocken har gjort den uppmärksam och arbetsvillig. Egenskaper som gör att en schäfer kan användas till (i princip) allt t ex spåra minor, alla bruksgrenar, polishund, tjänstehund, räddningshund, bevakningshund, spåra narkotika och andra preparat, områdena är många. Vill du skaffa dig en schäfer så måste du vara förberedd på att rasen kräver mycket mental och fysisk stimulans. Det är inte lämpligt att ha en schäfer till en ren sällskapshund, den måste få arbeta precis som den alltid har gjort.

Något som man också ska tänka på när det gäller schäfer är att den, förutom de nedärvda talangerna för vallning, faktiskt är en vakthund. Ett starkt och befäst ledarskap är ett måste för att du och din schäfer ska kunna trivas ihop. Mentalbeskrivningen som finns för rasen är inget som en schäfer ÄR när du får den, det är något som schäfern BLIR om du fostrar den på rätt sätt. Däremot finns det flera "karaktärsdrag" som rasen generellt besitter som t ex självsäkerhet, mod, kamplust och styrka. Om en förstahundsägare får en individ med mycket av varje egenskap i sig samt har ett bristfälligt ledarskap föreligger stor risk att hunden kommer att utvecklas till en, för ägaren och omgivningen, s k "problemhund". En schäfer är inte av naturen en "hund med goda nerver som är frimodig, godlynt och följsam", avsaknad av fostran eller bristfälligt ledarskap kan ge dig en nervös, ouppmärksam, frustrerad och/eller aggressiv schäfer.

Följer du alla regler om aktivering och uppfostran av din schäfer så kommer du aldrig att ångra att du skaffade dig en. Då är schäfern en underbar, arbetsvillig och trogen flockmedlem som aldrig tröttnar på att lära sig nya saker och som passar utmärkt i en barnfamilj.

Rasbeskrivning

Rasen schäfer är en medelstor hund, något långsträckt, stark och muskulös. En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste och vallhund.
Huvudet skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för spetsigt och med lagom bredd mellan öronen. Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade och nostryffeln ska vara svart.

Bettet skall vara kraftigt (med 42 tänder enligt tandformeln), schäfern har saxbett, dvs framtänderna skall gripa in i varandra så att överkäkens framtänder saxartat skär över underkäkens. Överbett, underbett eller tångbett är felaktigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad med luckor). Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara utstående. Ögonens färg skall vara så mörk som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sett. En schäfer skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron är felaktiga.

Bröstet skall vara tämligen brett, bröstkorgen skall vara så lång som möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av mankhöjden. Ryggen är fast, kraftig och muskulös och länden skall vara bred, väl utvecklad och muskulös. Korset skall vara långt och lätt sluttande (ca 23°) i förhållande till horisontalplanet och omärkligt övergå i svansansättningen.

Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och svansen bärs i en mjukt böjd båge. Då hunden är exalterad eller i rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över horisontalplanet. Operativa ingrepp är förbjudna. Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka och sedda framifrån absolut parallella.

En alltför vinklad mellanhand (mer än 22°) eller en alltför stel mellanhand (mindre än 20°) minskar bruksvärdet, i synnerhet uthålligheten. Tassarna skall vara runda, väl slutna och välvda (lätt välvda för baktassar) med hårda trampdynor. Klorna skall vara kraftiga och mörka. Bakbenen skall vara lätt bakåtställda och bakbenen sedda bakifrån vara parallella.

Schäfern är en travande hund. Extremiteternas längd och vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att bakbenet når fram under kroppen lika långt som frambenet når utan att rygglinjen väsentligen förändras. Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna. Om kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck. Vid jämnt och lugnt trav bärs huvudet framåtsträckt och svansen något lyft, varvid en oavbruten, mjuk svängd rygglinje från öronspetsen längs nacken och ryggen ända till svansspetsen framträder.

Huden skall vara (löst) åtliggande, utan att bilda veck. Pälsen skall bestå av stickelhår och underull. Täckhåret bör helst vara tjockt, rakt och hårt samt ligga slätt. Håret skall vara kort på huvudet, inklusive inre delen av örat, framsidan av benen, tassar och lår. Det skall vara något längre och tätare på halsen. Håret är längre på benens baksidor ner till hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädda. Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning. Svart sadel och mask. Obetydliga, små vita tecken på bröstet liksom mycket ljusa insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt. Ljusa eller vitaktiga tecken, på bröst och benens insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist. Underullen skall vara ljusgrå. Vit färg är inte tillåten.
Mankhöjd: hanhund 60 - 65 cm, för tik 55 - 60 cm. Kroppslängden bör överstiga mankhöjden med ca 10-17%.
Vikt: hanhund 30 - 40 kg, tik 22 - 32 kg.





< Backa


Google