AKITA (Akita Inu, American Akita)

Historia om rasen

Tillsammans med American Akita (tidigare Great Japanese Dog) har rasen Akita från början sitt ursprung i en jakthund av spetstyp som hette Matagi-Inu, Inu betyder hund på japanska. Så småningom började man att avla fram en större hundtyp med hjälp av utländska hundraser, då kallades Akitan för Odate-Inu, och var en utpräglad jakt- och vakthund. I slutet av 1800-talet utvecklades rasen ännu mer genom att korsas med Tosa (japansk kamphund) och övriga mastiffraser. Syftet var att få fram en ny kamphund. Inte förrän 1919 fick rasen Akita sitt nuvarande namn och det skulle ta ytterligare 13 år (1932) innan Akita fick en rasstandard. Tyvärr höll rasen nästan på att dö ut till följd av andra världskriget men räddades av ett omfattande avelsarbete, i Japan strävade man åt att få tillbaka rasens ursprungliga utseende. Under kriget korsades Akita av amerikanska soldater med bl a Schäfer och tre olika "typer" av Akita uppstod. Den typ av Akita som hade schäfer i sig smugglades över till USA under/efter kriget och blev mycket populär i USA. Den kom att kallas för American Akita och ser något annorlunda ut än sin japanska släkting då en Amerikansk akita har kvar sitt utseende sen krigstiden. 1972 accepteras Amerikansk Akita som egen ras av Amerikanska kennelklubben.

Temperament

En Akita ska vara modig och uppmärksam men samtidigt vänlig. Den är en enmanshund med utpräglad vaktinstinkt, något som den har med sig sen ursprungstider. En Akita kräver hundkunskap och tålamod av sin ägare. Akitan är normalt en tyst, lugn, oberörd och värdig hund men kan trots detta växla från vila till aktivitet på en bråkdel av en sekund för att nästan lika snabbt koppla om till vila igen. Akitan är mycket lojal och tillgiven sin familj och skyddar denna till varje pris. Den tycker däremot inte om att vara socialt isolerad utan vill helst vara med i händelsernas centrum. Den följer sin ägare i hasorna för att kunna hålla koll på sin ägare. Det sägs att en Akita aldrig glömmer en oförätt utan bär med sig detta minne hela livet. Rasen är dominant mot andra hundar men inte den som startar en fight, däremot backar den sällan för en utmaning.

En Akita är väldigt uppmärksam på ägarens signaler och kräver därför att flockledaren är pålitlig och ger tydliga direktiv för vad den ska göra. En Akita har hög smärttröskel och att behandla denna typ av hundras med bestraffningar ökar endast osäkerheten och aggresiviteten hos hunden. Den som förlorar behärskningen och därmed avslöjar sin egen osäkerhet kan framkalla aggresivitet och mer dominans hos hunden. Det är, som med alla kamphundstyper, oerhört viktigt att aldrig hamna i konflikt med en Akita. En ägare måste med lugn och behärskning tillrättavisa sin hund. Trygghet, konsekvens och positiv inlärning ger ett mycket bra resultat.

Rasbeskrivning

En Akita ska vara stor och välbalanserad med en mycket kraftig benstomme. Kroppen ska vara rektangulär, mer längre än hög. Huvudet ska vara massivt men i proportion till kroppen och öronen stramt upprättstående och små i förhållande till det övriga huvudet. En Akita ska ha parallella fram- och bakben. Pälsen är dubbel med tjock, mjuk och tät underull som är kortare än täckhåren. Täckhåren är raka, hårda, styva och står ut något från kroppen. På huvudet, öronen och nedre delen av benen är pälsen kortare. Pälslängden på manken och korset är ungefär 5 cm, vilket är något längre än på övriga kroppen utom på svansen där pälsen är längst och mest riklig.

Färgen kan vara vilken som helst; röd, fawn, vit men även skäck ("pinto") eller brindle. Färgerna ska vara lysande och klara och tecknen skall vara väl balanserade. Färgerna kan förekomma med eller utan mask eller bläs. Enfärgat vita hundar har inte mask. Skäck ska ha vit grundfärg med stora, jämnt placerade fläckar som täcker huvudet och mer än en tredjedel av kroppen. Underullen kan ha annan färg än täckhåren.

Mankhöjd för tikar är mellan 58-64 och för hanar 64-70.